Jokers Cave of Games

Om än något försenat så kommer det säkerligen en tid för alla då man råkar in i sin 40-års kris. Eller ja, jag vet inte om det är just runt 40. Eller ens om det är vad den officiella krisen faktiskt går ut på. Eller för den delen om det egentligen är en kris... Men ja.  Saker och ting rullar på rätt mycket efter plan här. Jag förstår att rätt många har börjat tappa kollen på var vi är, vart vi skall och när. Det är inte så konstigt, eftersom vi själva befinner oss i ungefär samma situation. Satt igår och försökte planera julen och nyåret och boka flyttsläpen som skall dras under vintertid. Förhoppningsvis går nu planen i lås och den medför att vi drar det sista flyttsläpet den 2e januari. Och det blir envägs, så vi kommer inte upp till Nyköping igen efter det. Förrän vi gör det, om ni förstår vad vi menar.    Kiruna flygplats. Jag var utlånad hit på initiativ av kompisen Staffan Halth. Det var en makaber, väldigt annorlunda och extremt minnesrik period. Det är...

Mr Horatio möter den ena efter den andra i de skakiga korridorerna. Rocken hänger över hans arm, skrynklig, sliten och aningen medtagen. Hatten lyfter han på till en början, men i takt med att folk rör sig förbi, på väg mot sina kupéer, så övergår han till att tippa den med ett litet leende och sedan bara vidröra den med en grimas som kan tolkas som ett leende. Han stannar vid dörren till restaurangen, tittar sig förstrött omkring och glider sedan in. Nu har turen kommit till Bratislava, vilket också innebär att det är dags för ett telegram. Det avser spelaren. GIANNI VINZETTI STOP FARBRO TILL BARTOLOMEO VANZETTI STOP AMERIKAN STOP Detta drag var det Horiatio, som tilldelats en sexa från slumptalsgeneratorn. Det innebär att han har kunnat utföra sitt drag hemligt. Dessutom skall det också informeras om att Fröken Åsa Ångest har presterat och lämnat in en lösning. Dess korrekthet väntas med att avslöjas till spelet är över, men antalet öppna drag vid presentationen har noterats...

 Dra på trissor, gott folk, Martin är tillbaka i etern! Det har varit ett par grymt hektiska veckor, vill jag lova. Först åkte jag ner till Skåne och hjälpte till att undervisa på APS-skedet på en kurs på flygledarskolan, EPN. Det var precis hur roligt som helst, och jag hoppas jag fick en chans att bidraga med något för kommande generation. Sedan hade jag en vecka halvt påtvingad semester. Det passade rätt bra. Jag hade inte något emot lite mer ledighet och min arbetsgivare hade ingenstans att stoppa mig. Så jag hovrade omkring i Nyköping. Passade på att fota lite (varav ni kan se lite av resultatet i denna blogg) och höll i ett kickboxningspass (favorit i repris kommer till Nyköping igen inom kort). Sedan åkte jag ner till Halmstad och spenderade två veckor på Försvarets utbildningsenhet. Där bodde jag i en kadettbostad utan tillgång till internet. Den enda förströelsen blev att antingen plugga, springa lite på Galgberget, eller spela PS4. Det var inte så hårt liv, men lite...

Att vara ärlig mot sig själv är bland de viktigaste färdigheter man lär sig genom livet, och inte alls så lätt som det låter. Ju mer omgivningen gungar och studsar med stress och hekt, desto viktigare är det att man har en bra livlina. Där handlar det om att verkligen våga vara ärlig och gå emot fördomar. Jag vet att jag har flera stora energidammar som jag kan ösa ur för min egen del. Framförallt har jag av traditionell hävd haft tre stycken verktyg att tillgå. En av dem är rollspel, som jag vet fortfarande är ett värdeladdat ord på många sätt, vilket är lite konstigt i sig själv. Det får folk att fnysa, skratta lite bakom ryggen på en och drar fram bilder om finniga pojkar som sitter runt ett bord, utnämner sig själva till Grand Master of the Golden Dragons och slår tärningar och fnissar med Coca Cola-fläckiga tänder. Hån och förakt är den reaktion som är vanligast när jag står för att jag är rollspelare. Ändå så används rollspel i räddningsträning, anställningsintervjuer, undervi...

Åsa kommer ut ur kupén, lutar sig mot väggen och täcker ansiktet med händerna. Pulsen bankar som en hammare i tinningarna på henne och ansiktet känns kallt och klibbigt som en våt, gammal tidning, bortkastad på en trottoar i regnet. Wien ligger utanför fönstren. Den tolfte stationen. Resan har nått sin halvvägspunkt och tempot skruvas upp. Mysteriet närmar sig sakteligen men säkert sin konklusion, en pendelklocka som drar sig mot att slå timmen och väcker hela huset där du smyger runt i strumplästen. Men värst av allt, det som verkligen får det att bränna i ansiktet, Åsa har fått en fläck på sin kjol. Den är ansenlig och den syns verkligen hela tiden, oavsett hur man försöker gömma den! När hon möter Tano i korridoren så ler hon förläget och försöker dölja fläcken med händerna i en blygsam nigning och hoppas han inte ser. Om hon hade tänkt att berätta om att hon var inne hos Diplomaten eller bara glömde det på grund av sina överväldigande ångestvågor, det förtäljer inte historien....

Skåne. Det var verkligen skönt att vara tillbaka, det måste jag tillägga, även om det landskapet verkligen innehar sina egenheter. Jag kom gående från affären och spekulerade i mina tankar över vart alla ankor hade tagit vägen. Det brukar formligen kräla av stora, feta ankor där mina föräldrar bor. De onkar runt, är rätt aggressiva över lag och kan bajsa mer än vad jag klarar efter en chipskväll. Men ingenting nu, tänkte jag. Är de verkligen flyttfåglar till den grad? De brukar ju hänga kring pensionärerna och har utvecklat någon form av symbios. Störande honk i utbyte mot smulat bröd föreställer jag mig den dealen utgörs av.  Till slut hörde jag ett lugnande honk som upprepades i rogivande pulser. En anka gav mig lugn. Tyvärr var det ingen anka. Till min förskräckelse ser jag två rotunda kvinnor som nalkas. Den ena verkar förklara något för den andra och den andra instämde kontinuerligt på på nasal skånska. "Ja, ja, ja" blev som en ankas honkande. Skåne. Dansa som om in...

Det var nästan tomt i rummet och gaslamporna hade dragits ner till ett minimum. Långa skuggor smekte väggarna och de tungt klädda möblerna. Rummet var sådant att för tillfället lämpade sig det endast att konversera genom viskningar och det var vad paret gjorde. Frustrerad ryckte Fitzgerald åt sig telegrammet som låg på bordet. Var det en ledtråd dold i vinklingar eller var det bara helt värdelös information?  GREVE PATRICK DAVOURIER STOP FRANSK ADEL STOP "Linz." "Förlåt, min kära, vad sade du?" Fitzgerald tittar upp, ryckt från sina funderingar, och lägger tillbaka telegrammet på bordet. Eliza sitter försjunken i sina egna tankar, vid fönstret. "Vi kommer till Linz nu. En stad som är känd för sina tänkare och visionärer." "Verkligen?" "Minst sagt. På torget har de en staty av Johannes Kepler, om du minns honom."  "Ja, Kepler... Planeter och gravitation eller något sådant om jag inte missminner mig." "Pr...