Dag 8 i Hurghada

Över frukosten frågade jag Vendela vad hon hade lärt sig av denna resa. "Different sausages have different color." Personligen hoppas jag att den har att köra med korvarna som serverades på frukostbuffén, men vad vet jag? Vi pratade annars om emotionell spännvidd och hur den skiljer mellan oss, något som stundtals kan orsaka problem. Vendelas bakgrund kan tyckas enormt mer färgstark än min, vilket gör att hon också har fått en emotionell vidd att reagera på. Det gör också att hennes reaktioner blir enormt kraftfulla, så att vi ofta misstolkar varandra. Jag läser subtila reaktioner och blåser fullkomligen bort när jag får översvallande tydliga. En liten detalj som gör vilken resa som helst till en verklig... resa. 

Vi var och provade lite kulturella kläder också i butiken med Loka. Om jag inte missförstår så heter den traditionella huvudbonaden som män bär, och kanske även kvinnor, en arafat. Kopplingen till den gamla ledaren känner jag inte till.

Vi gick ner till poolrestaurangen för att få oss ett par slurkar (som mamma hade sagt om kaffe) vin. Naturligtvis tänkte vi också passa på att kolla om Heny eller Krolos var där, för att få en chans att säga hej då, Heny var där och verkade uppriktigt ledsen över att vi redan åkte. Vi fick några glas vin trots att klockan inte var i närheten av elva. Sedan smet han ett tag och kom tillbaka med en present, som han tryckte i handen på mig. Det var en liten hoprullad pappersbit som innehöll en liten bit brunt hoptryckt något, stort som en Alvedon. Vi pratade lite med Loka och det var tydligen väldigt vanligt och helt lagligt med hasch. Väldigt konstigt present över lag måste jag säga. Tydligen inte helt ovanligt att de kör rökat i en täckt tekopp som de sitter och sniffar på...eller en haschpipa, så klart. Smått underligt att det är så tabu med alkohol, medan folk istället på ett rätt öppet sätt och fullt lagligt röker hasch. 

Flygplatsen i Hurghada var lite spännande på sitt sätt. Jag vet inte riktigt hur mycket trafik de tar emot, men det är verkligen en bra mängd rörelser. Från rummet ska man egentligen ringa till receptionen och meddela om att man ska åka och vill ha en bärare, något man skall göra dagen innan transfer. Eftersom vi inte visste det (det enda sättet att få reda på det var att noggrant läsa igenom hotellets informationspärm, något vi inte orkade beta oss igenom) så släpade vi väskorna genom värmen men tja, varför inte? Sedan kom hotellets transferbuss och möter upp och kör oss till flyget. Ombord är en lokal chaufför som kör och bredvid honom sitter en engelsktalande egyptier. När vi kommer till flygplatsen så väntar vi på en VingVärd som kommer och ger oss information för att hantera resan. Det är klart och tydligt att egyptiern är irriterad över faktumet, att han tyckte han var helt kapabel att hantera sådant själv. Värden förklarar hur det kommer gå till, att vi ska genom första Security kontrollen och att där får man ha sina vätskor med sig. Det fanns också rekommenderat i Vings utskick att man skulle ta med sig vatten från hotellet eftersom väntan kunde bli lite lång. Självklart fick man inte ta med sig något vatten även om de egentligen bara skulle scanna efter snäckor och liknande smuggelmaterial. 

När man kommer in i avgångshallen så möts vi av en riktigt lång kö som slingrar sig i långa varv och där människor står och blockerar de som försöker komma till en punkt där de kan ansluta till kön. Ett tjugotal enormt påstridiga egyptier går runt och högljudd pushar folk att istället betala 10€ per skalle och gå i en Fast Track. Jag kan inte nog betona vad jag menar med påstridiga. Det är som att säga att hundbajs som legat i solen ett par timmar luktar “lätt unket”. 

Varför plastar vissa in sina väskor på hotellet eller på flygplatsen? Är det någon som har en aning? Det fanns maskiner på flygplatsen där man kunde snurra in väskorna i motsvarande gladpack. 

Egyptier vid gate försökte ropa ut ett boarding call men det var ingen som lyssnade. Han blev mäkta irriterad över faktumet att det kom bara åtta passagerare till gate. För att hjälpa honom lite fick jag rycka in och traska bort till informationen och göra ett boarding call som

hette duga. Lite roligt att ha adderat det till min CV - att ha skött boarding call på en egyptisk flygplats. Ännu mer underhållande hur denna frustrerade stackars egyptier gick runt och pekade på slumpmässigt utvalda resenärer och skrek “Norkpgh”. Först trodde vi det var ett kryptiskt arabiskt ord, men det visade sig sedermera vara det lokala uttalet av Norrköping. Något lätt att missa. 

För den röksugne fanns det också intressanta lösningar. Efter första kontrollen så hade de en incheckningsdisk där man lämnar bagage. Där får man också ett utfärdskort och ett boarding card. I närheten fanns det en stor skylt till Smoking Area, så vi trampade glatt upp dit. Det var ett café och bortanför det, via en smal gång vid kassan, skulle man gå till rökparadiset. De hindrade oss på vägen in och frågade vad vi ville ha att dricka. Tydligen måste man köpa något i cafét, för att få tillgång till rökrutan. Eller så behöver man de fakto inte det, men det är ett faktum de kommer göra sitt yttersta för att dölja. Ungefär som köerna vid incheckningen. Det finns mycket pengar att göra i ineffektivitet! 

Makaber barnstorm denna gång. Skrikande ungar framför, på båda sidor och bakom. Fem timmar av ihållande kakafoni var verkligen inte vad mitt humör behövde kryddas med. Lägg till stolsryckningar och några armbågar i bakhuvudet så skenar den goda auran. Jag förstår inte charmen med att resa med barn och det är, i min erfarenhet, inte så att barnen uppskattar det så mycket heller. En pool i Egypten, eller en pool på en gräsmatta i Sverige - vad är skillnaden? När man sitter i sin stol och läser, eller försöker lyssna på musik för att överrösta och dränka barnaskriken, då vill man verkligen vara i fred. Jag sitter och läser på min iPad och då stapplar en snorblåsebubblande blöjfyllare genom gången och lägger sina kladdiga näspetande tassar över hela min skärm. INTE det jag avsåg med touchscreen! När jag irriterad tittar upp för att se var fasen den ansvarstagande föräldern som har orsakat denna djävulsavkomma befinner sig, ser jag att hon står precis bredvid och ler mot mig, som att säga “är hon inte fantastisk?” Här kommer ett tips. Nej, hon är inte fantastisk! Hon är ett intrång i min personliga rymd, och bidrar ingenting för mig förutom en störning visuellt och audiellt. Om nu ens det ordet finns. Barn är Guds gåva. Fnys