Jokers Cave of Games

Om än något försenat så kommer det säkerligen en tid för alla då man råkar in i sin 40-års kris. Eller ja, jag vet inte om det är just runt 40. Eller ens om det är vad den officiella krisen faktiskt går ut på. Eller för den delen om det egentligen är en kris... Men ja.  Saker och ting rullar på rätt mycket efter plan här. Jag förstår att rätt många har börjat tappa kollen på var vi är, vart vi skall och när. Det är inte så konstigt, eftersom vi själva befinner oss i ungefär samma situation. Satt igår och försökte planera julen och nyåret och boka flyttsläpen som skall dras under vintertid. Förhoppningsvis går nu planen i lås och den medför att vi drar det sista flyttsläpet den 2e januari. Och det blir envägs, så vi kommer inte upp till Nyköping igen efter det. Förrän vi gör det, om ni förstår vad vi menar.    Kiruna flygplats. Jag var utlånad hit på initiativ av kompisen Staffan Halth. Det var en makaber, väldigt annorlunda och extremt minnesrik period. Det är...

Mr Horatio möter den ena efter den andra i de skakiga korridorerna. Rocken hänger över hans arm, skrynklig, sliten och aningen medtagen. Hatten lyfter han på till en början, men i takt med att folk rör sig förbi, på väg mot sina kupéer, så övergår han till att tippa den med ett litet leende och sedan bara vidröra den med en grimas som kan tolkas som ett leende. Han stannar vid dörren till restaurangen, tittar sig förstrött omkring och glider sedan in. Nu har turen kommit till Bratislava, vilket också innebär att det är dags för ett telegram. Det avser spelaren. GIANNI VINZETTI STOP FARBRO TILL BARTOLOMEO VANZETTI STOP AMERIKAN STOP Detta drag var det Horiatio, som tilldelats en sexa från slumptalsgeneratorn. Det innebär att han har kunnat utföra sitt drag hemligt. Dessutom skall det också informeras om att Fröken Åsa Ångest har presterat och lämnat in en lösning. Dess korrekthet väntas med att avslöjas till spelet är över, men antalet öppna drag vid presentationen har noterats...

 Dra på trissor, gott folk, Martin är tillbaka i etern! Det har varit ett par grymt hektiska veckor, vill jag lova. Först åkte jag ner till Skåne och hjälpte till att undervisa på APS-skedet på en kurs på flygledarskolan, EPN. Det var precis hur roligt som helst, och jag hoppas jag fick en chans att bidraga med något för kommande generation. Sedan hade jag en vecka halvt påtvingad semester. Det passade rätt bra. Jag hade inte något emot lite mer ledighet och min arbetsgivare hade ingenstans att stoppa mig. Så jag hovrade omkring i Nyköping. Passade på att fota lite (varav ni kan se lite av resultatet i denna blogg) och höll i ett kickboxningspass (favorit i repris kommer till Nyköping igen inom kort). Sedan åkte jag ner till Halmstad och spenderade två veckor på Försvarets utbildningsenhet. Där bodde jag i en kadettbostad utan tillgång till internet. Den enda förströelsen blev att antingen plugga, springa lite på Galgberget, eller spela PS4. Det var inte så hårt liv, men lite...

Att vara ärlig mot sig själv är bland de viktigaste färdigheter man lär sig genom livet, och inte alls så lätt som det låter. Ju mer omgivningen gungar och studsar med stress och hekt, desto viktigare är det att man har en bra livlina. Där handlar det om att verkligen våga vara ärlig och gå emot fördomar. Jag vet att jag har flera stora energidammar som jag kan ösa ur för min egen del. Framförallt har jag av traditionell hävd haft tre stycken verktyg att tillgå. En av dem är rollspel, som jag vet fortfarande är ett värdeladdat ord på många sätt, vilket är lite konstigt i sig själv. Det får folk att fnysa, skratta lite bakom ryggen på en och drar fram bilder om finniga pojkar som sitter runt ett bord, utnämner sig själva till Grand Master of the Golden Dragons och slår tärningar och fnissar med Coca Cola-fläckiga tänder. Hån och förakt är den reaktion som är vanligast när jag står för att jag är rollspelare. Ändå så används rollspel i räddningsträning, anställningsintervjuer, undervi...

Åsa kommer ut ur kupén, lutar sig mot väggen och täcker ansiktet med händerna. Pulsen bankar som en hammare i tinningarna på henne och ansiktet känns kallt och klibbigt som en våt, gammal tidning, bortkastad på en trottoar i regnet. Wien ligger utanför fönstren. Den tolfte stationen. Resan har nått sin halvvägspunkt och tempot skruvas upp. Mysteriet närmar sig sakteligen men säkert sin konklusion, en pendelklocka som drar sig mot att slå timmen och väcker hela huset där du smyger runt i strumplästen. Men värst av allt, det som verkligen får det att bränna i ansiktet, Åsa har fått en fläck på sin kjol. Den är ansenlig och den syns verkligen hela tiden, oavsett hur man försöker gömma den! När hon möter Tano i korridoren så ler hon förläget och försöker dölja fläcken med händerna i en blygsam nigning och hoppas han inte ser. Om hon hade tänkt att berätta om att hon var inne hos Diplomaten eller bara glömde det på grund av sina överväldigande ångestvågor, det förtäljer inte historien....

Skåne. Det var verkligen skönt att vara tillbaka, det måste jag tillägga, även om det landskapet verkligen innehar sina egenheter. Jag kom gående från affären och spekulerade i mina tankar över vart alla ankor hade tagit vägen. Det brukar formligen kräla av stora, feta ankor där mina föräldrar bor. De onkar runt, är rätt aggressiva över lag och kan bajsa mer än vad jag klarar efter en chipskväll. Men ingenting nu, tänkte jag. Är de verkligen flyttfåglar till den grad? De brukar ju hänga kring pensionärerna och har utvecklat någon form av symbios. Störande honk i utbyte mot smulat bröd föreställer jag mig den dealen utgörs av.  Till slut hörde jag ett lugnande honk som upprepades i rogivande pulser. En anka gav mig lugn. Tyvärr var det ingen anka. Till min förskräckelse ser jag två rotunda kvinnor som nalkas. Den ena verkar förklara något för den andra och den andra instämde kontinuerligt på på nasal skånska. "Ja, ja, ja" blev som en ankas honkande. Skåne. Dansa som om in...

Det var nästan tomt i rummet och gaslamporna hade dragits ner till ett minimum. Långa skuggor smekte väggarna och de tungt klädda möblerna. Rummet var sådant att för tillfället lämpade sig det endast att konversera genom viskningar och det var vad paret gjorde. Frustrerad ryckte Fitzgerald åt sig telegrammet som låg på bordet. Var det en ledtråd dold i vinklingar eller var det bara helt värdelös information?  GREVE PATRICK DAVOURIER STOP FRANSK ADEL STOP "Linz." "Förlåt, min kära, vad sade du?" Fitzgerald tittar upp, ryckt från sina funderingar, och lägger tillbaka telegrammet på bordet. Eliza sitter försjunken i sina egna tankar, vid fönstret. "Vi kommer till Linz nu. En stad som är känd för sina tänkare och visionärer." "Verkligen?" "Minst sagt. På torget har de en staty av Johannes Kepler, om du minns honom."  "Ja, Kepler... Planeter och gravitation eller något sådant om jag inte missminner mig." "Pr...

Lilla Miss Sunshine. Det är en fördelaktig kuliss att dölja sig bakom. När tåget närmar sig Salzburg, huvudstaden i den Första Österrikiska Republiken sedan Versaillesavtalet, så lutar sig Sunshine mot väggen i andra klass och knackar på kupédörren. Saltets Borg tornar upp sig i bakgrunden som en intresserad domare som lutar sig in över tåget. En melodisk röst bjuder henne att komma in, vilket hon gör.  Baronessan verkar fatta tycke för Miss Sunshine och hennes komplicerade struktur. En nätt liten dam med mjukt skal och en stenhård kärna, kanske inte så olikt adelsdamen själv? Med en sherry i kristallglas från Baronessans privata förråd så kommer Sunshine, efter artighetsfrasen, till saken.  "Jag håller på att utreda händelserna kring den ödesdigra natten. Säg mig, Baronessa, skulle ni möjligen kunna berätta för mig vad som skedde?" "Ja, alltså, jag satt till höger om offret vid bordets kortsida. När vi åkte in i tunneln gick någon förbi, bakom mig." "Vet n...

Livet är verkligen ett fullkomligt mysterium. Tanken slår mig ibland, när jag vaknar. Som idag. Av någon fullkomligt outgrundlig anledning så vaknar jag med vad som ser ut som två halva ägg som ögon. Fullkomligt uppsvullen! Faktiskt - jag ser ut som Arnold i Total Recall, när han håller på att "anpassa" sig till Mars tunnare atmosfär, dvs kvävas till döds i nära vakuum. Jag hade platsat lätt bland grabbarna som tog examen igår på EPN. Grattis, för övrigt, till den kinesiska delegationen. Miljön på EPN är verkligen rätt säregen. Tidigare brottades vi med faktumet att elever kom från Norge, Danmark och Sverige och de kulturella och språkliga problem som uppstod. Jag minns en mängd roliga incidenter. En av de första var så klart när våra nordliga grannar skulle lära sig att uppskatta den svenska termen "fika". Det tog inte direkt jättelång tid förrän de lärde sig uppskatta det finstilta på sitt eget sätt. Norrmännen (inte helt rättvisande med tanke på Eileen) tenderade...

 När man allra minst anar det så lurar saker runt hörnet. Jag blickar tillbaka och minns med förtjusning vilka härliga minnen och erfarenheter jag har tillskansat mig genom min tid i LFV. Det som ligger längre tillbaka tenderar att försvinna lite ur fokus, även om jag relativt enkelt kan påstå att mitt liv inte direkt var stillasittande då. LFV-resan började med EPN-tiden som jag tänker tillbaka på med stor förtjusning, speciellt nu när jag är tillbaka till skolan. Det är samma som nöjet att prata med Amanda och återuppleva sin egen barndom lite grann. Minnena triggas och återuppväcks. EPN var mycket stress, men precis som en militär specialtrupp eller folk i krissituation så driver stressen folk tillsammans, svetsar ihop gruppen. Man gjorde vänner för livet, som man numera har på Facebook och aldrig hör av. Bilderna här i detta inlägg kommer från Kiruna. Det var från ett besök av en Airbus 400M prototyp. Ni måste hålla med om att den är HUR läcker som helst! Tiden i Kiruna v...

Charles Gatorna, eller "Mad Dog" som han kallas i det stora äpplet, knackar på det ådriga träet och mottar ett väl inövat, lagom kyligt "kom in" som svar.  "Ma'am?" Hon tittar upp, noterar hans kislade stenartade utseende som knappt täcks av den ljusgrå kostymen, med ett ansikte som halvt döljs i skugga av hatten. Man kunde förvänta sig ödmjukhet, ursäktande attityd eller en viss försiktighet under omständigheterna, men inte från Mad Dog. "Vad hände, ma'am?" En kort sekund väljer Skådespelerskan vilken attityd hon skall ha, men det går plötsligt och direkt faller hon in i stämning. "En sådan uppståndelse!" Hon kastar upprört händerna i luften. "Förra gången jag åkte med Orientexpressen var det mycket lugnare och mer angenämt!" "Jaja, nu är det inte det jag fokuserar på. Vad hände i salongen?" Hon stirrar på den galna hunden och det abrupta avbrottet för att markera missnöje innan hon fortsätter. "Vi ...

Ett litet foto från Elixir-fotograferingen som du kan hitta på min Flickr-sida. Det är vad jag jobbar med om kvällarna nu i Skåne. Behöver få klart redigeringen här från Elixir och Sunlight och sedan får jag börja leka igen. Så var Martin tillbaka där allting började, på flygledarskolan Entry Point North. Tacksamt nog var det en lättare dag idag med bara fyra simulatorpass. Det är tungt nog, kan jag säga och jag antar att det minst sagt kan sägas detsamma för studenterna som kämpar och sliter. Men tusan så roligt det är att få förmånen att hjälpa dem lite på deras väg och se hur de utvecklas, hur bitarna faller på plats. Inom väldigt kort kommer jag själv sitta som elev igen, i Halmstad, på andra sidan skynket. På kvällarna tar jag det lugnt med mina föräldrar i Lomma och här står verkligen tiden still. Det är som att återvända till tonåren. Mojjan fixar och donar i köket medan jag sitter och bloggar och maten kommer serverad på bordet. Hon till och med fixar en liten matlåda som ...

Idag är det dags. Idag kommer den första av flyttarna. Jag vet inte ens hur många det blir, eller när. Det är lite slumpmässigt och flexibelt leverne just nu, något som är väldigt olikt mig, men det är säkerligen nyttigt bara av just den aspekten. Idag drar vi första släpturen till Såtenäs och i ärlighetens namn vet jag inte ens om vi kommer in på basen. Jag har försökt ansöka om passerkort på fyra ställen, men än så länge ingen tur. För säkerhets skull så har dessutom bett min nya chef att anmäla oss som gäster (till vårt eget hem) men ja, det finns väl inga garantier. Lite av charmen, kan jag allt tycka :P  Grävde fram den här gamla bilder ur erfarenhetsgalleriet, och den talar väldigt väl för vad som kan hända när man skall fota. Jag såg två levande skyltdockor i ett "live window" i Edinburgh. Rolig grej, tänkte jag och plockade upp kameran. Vips dyker det upp en dam i klänning och skall posera framför med ett strålande leende. Rolig grej, tänker jag, men innan jag h...

Horatio står och funderar med händerna i rocken, ryggen mot en dörr. Sällskapet upplöses och de andra lämnar i hast vagnens mitt i olika riktningar. "Det man inte har i huvudet får man ha i benen, som min gamla pappa brukade säga" viskar Horatio för sig själv. Fortfarande med händerna i fickorna  vänder han sig om och blickar på dörren han lutar sig mot. "Arzt" står det på dörren och under, i lite mindre stil, "Docteur". Om någon torde veta vad som händer ombord när det kommer till mord, så torde det väl vara doktorn?  "Ursäkta?" Horatios tankar avbryts av en stilla förfrågan bakom honom. Det är Stewarden. "Ett telegram har inkommit till sällskapet. Skulle ni kunna ombesörja det?" Horatio sträcker ut handen och tar emot pappret. En snabb blick skummar över innehållet.  Telegram - BALLERINAN STOP FATIMA SACCO STOP SYSTER TILL NICOLA SACCO STOP AMERIKANSKA STOP Tankarna bråkar i Horatios huvud likt isbitar som kämpar efter plats i en...

Dörren till köket svängde igen och hamnade i resonans, där den vippade fram och tillbaka med en ljud nästan som vingslag.  "Överste" nickar Tano vänligt och lutar sig mot väggen, en tumbler till hälften fylld med bärnstensfärgad vätska i handen. "Herr Carriddi" nickar Översten tillbaka. "Tano går bra. Vilken fantastisk middag det var." "Ja, minsann. Det var... gott". Översten verkar mer ockuperad av sin tidning än att spekulera kring Orientexpressens kulinariska egenskaper. Tano låter blicken spela över mannen. Draperad i uniform verkar han ha en kropp som skulpterad i sten, och förmodligen tillåter han sig aldrig utsvävningar i dieten. "Magret de Canard et Fois gras au Parfum de Truffes blanches... Ah, den rostade ankan med vit tryffel som aromatiserar gåsleverpastejen. Överlägset!" "Ja, jag är säker på att ni har rätt." "Och den bakade Lobstersvansen med konjakssås. Ah, smaklökarna vattnas bara jag tänker på det....

Tåget har nu snirklat sig kanske en tredjedel av vägen och hittat sin väg in i sydöstra Tyskland. Häststaden, vars heraldiska vapen oftast har involverad en eller två hästar på en sköld. I själva verket kan namnet på staden spåras tillbaka till gammal Engelskas betydelse på märr och inhägnad, så plats för hästar.  "Anmärkningsvärt" noterar Horatio och blickar ut genom fönstret på byggnaderna som susar förbi när tåget börjar sakta in. "Jag hörde att den Tyska Nationella Regeringen har sitt högsäte här sedan administrationen flydde från Berlin under första världskriget." "De flydde fasen inte långt nog, om ni frågar mig" muttrar Gatorna.   "Visst är det fantastiskt med en resa så här?" erbjuder Caroline glatt. "Vissa ser nog en tågresa som långtråkig och enformig och ett sätt att komma från punkt A till punkt B, men jag tycker det är fantastiskt och inspirerande!" "Förutom mordet då, menar du?" grimaserar Gatorna med något s...

En gammal godbit från Skavsta. Denna inspirerades lite av Håkan Nyman, som jobbade på fält innan. Det var en lång historia med en vän jag hade från när jag började skolan, som sedan visade sig jobba på samma arbetsplats. Tyvärr är han inte på Skavsta längre, men å andra sidan, det är ju inte jag heller  :) Igår var det Högskoleprovet. Alltid lika roligt att skriva det. Utom nu. Det var tungt att gå upp och det var en himla lång dag på obekväma stolar. Kunde nästan lika gärna avnjutit en charterresa till Mallorca. Kändes som om det var ungefär samma människor närvarande också. Men idén med högskoleprovet har minsann utvecklats. Nu får man ett papper där man kan skriva ner sina svar och sedan surfa in och kolla facit när man kommer hem. Sedan får man så klart inte normeringstabellen förrän allt är rättat, vilket tar ungefär fyra veckor. Jag är faktiskt lite nervös - det gick inte väldans bra för mig. På språkliga delen fick jag precis på gränsen mellan två betyg och jag vill ha d...

Staffan på en bergstopp utanför Kiruna. Jag minns faktiskt inte vilken. Inspirationen kom från att vi råkade titta på en apokalyptisk film dagen innan, tror det var Book of Eli, och ville assimilera stämningen.  Nu minsann kastar jag mina ton med utrustning i bilen och svischar iväg till Elixir för dagens fotografering! Skall verkligen bli spännande och det kommer bli en lång dag, vars enda paus involverar att åka iväg och försöka fixa boende till Amanda. Skall bli spännande att se vart detta bär! Nu, ta mig tusan, är fotograferingen av Elixir färdig. Det blev en lite skum erfarenhet mitt i allt. Jag var igår på hudkliniken för en uppföljning och kontroll av de nesliga prickarna som kom att dominera en stor del av mitt liv. Min favoritfras "ta av dig kläderna och lägg dig här" låter inte alls lika charmig när den levereras av en manlig läkare, tyvärr. En läkare som hovrar runt på 10 cm avstånd över min bleka, håriga kropp och intermittent trycker ett förstoringsglas m...

Stämningen i salongen på kvällskvisten är gemytlig. Till sällskapet har ett brittiskt par adderats, som nu har slunkit ner i de bekväma länstolarna. Fitzgerald Lock viker det ena långa, smala benet över det andra och drar en lång slurk av sin bitter. "Karlsruhe" säger han, fingrandes på flaskan, nästan som förlorad i sin egen värld. "Charles vila sägs det betyda. "Staden sägs ha grundats av Charles III William, när han vaknade ur en dröm." "Åh fan" säger Charles, "själv brukar jag prestera det mesta av mitt arbete på toaletten". Ett kort skratt, eller en hostning, rymmer ur Horatio innan han tittar upp lätt förvirrad, som ryckt ur sina tankar och sedan försjunker åter till sina funderingar och sitt glas Riesling. Eliza Smith iakttar med stort intresse den samlade skaran, läppjande på ett rubinrött portvin. Hon sträcker sig efter en kanapé från silverservisen. "Så, Lock och Smith var det?" undrar Gatorna. "Locksmith? Då beh...

Nu har ni nått Frankrikes östra gräns och tåget nalkas Strasbourg, en historisk stad som ligger precis på gränsen till Tyskland. En gammal bild från en tidig fotografering, en vandring med en kär vän genom Mölndals vackra nejder och gamla anrika museum.  "Rhendalen är ett himla fint vindistrikt, sägs det" mumlar Sunshine och läppjar på ett glas vitt vin. "Är det inte konstigt att vi dricker ett fint Tokay d'Alsace?" infogar Åsa. Hon verkar bli lite nervös när uppmärksamheten faller på henne och stammar vidare "Jag menar, jag trodde Tokay-viner kom från Tokayregionen i Ungern och just därför hette så?" "Jag föredrar en god, rökig Islay-whiskey vilken dag som helst" infogar Tano men möter direkt motstånd från Gatorna. "Islay? Bah, det där blasket ger vi till råttorna i New York. Nej, jag tar en god bourbon vilken dag som helst." Tano kan inte låta bli att grimasera över tanken. "Kommer inte den där kända snubben från Str...

Nancy växte fram ur en borg och ett kloster med en historia som blickar tillbaka till 1050-talet. Tåget luffar fram genom nordöstra Frankrike mot de gamla Lorraine-hertigarnas huvudstad under högmedeltiden.  Damen kliver genom dörrarna från passagerarvagnen och stöter samman med hans massiva skepnad. En ljusgrå kostym döljer knappt en muskulös kropp som nätt och jämt kan trycka sig förbi den lilla damens späda klänningstäckta kropp. "Ma'am" säger han och tippar på den matchande hatten.  "Hej" säger hon blygt när de möts. "Ursäkta mig" Det blir trångt men de passerar förbi. Hon vänder sig bakom honom. "Ja.. Eh... Vi är på samma resa förstår jag?" Han vänder sig om när han blir tilltalad och begrundar henne.  "Japp." "Miss Sunshine" säger hon glatt och sträcker fram handen. Han tar den i en fast, narig hand och begrundar henne intensivt. "Miss Sunshine? På riktigt? Jag heter Charles. Charles Gatorna." "Ja...

Tåget står och pustar och frustar i den lilla staden under skuggan av den mäktiga katedralen, Notre Dame en Vaux. Dess tinnar och torn sträcker sig som kalla fingrar mot himlen och på en flaggstång vid stadens torg vajar dess fana, fyra liljor mot en blå bakgrund med ett gult kors.  "Vet du", säger Åsa till C. Horatio där de står på perrongen och blickar ut över den lilla staden som sträcker ut sig under dem, "den vapenskölden påminner väldigt mycket om mitt hemlands flagga, Sverige." Horatio tar en sista djup puff på sin billiga cigarr. "Staden påminner mig om ett hotell i Phoenix jag och frugan var på." Rökmolnet svävar ut genom hans läppar. "Det var så schaskigt att de snodde VÅR handduk." Han vrider huvudet mot henne och under några sekunder står de och tittar på varandra. Sedan blinkar han med ena ögat, vänder sig om och går in i tåget. "Alla omboooooord" vrålar konduktören på plattformen. Åsa tar en sista titt omkring och går s...

Châlons-sur-Marne ligger föga överraskande längs med floden Marne i Frankrike. Tåget rullar ut ur Paris och ni alla blickar över varandra med sammanbitna käkar. Det är en fasansfull tragedi som har inträffat och nu är det upp till er alla att utreda vad som har hänt innan tåget når sin destination, Konstantinopel. Har ni tur kommer ni tillika nalkas målet lagom till stadens officiella namnbyte till Istanbul! Kyrkan Notre Dame en Vaux. "Ni får ursäkta min, mina herrar och damer" säger den korpulente mannen i trenchcoaten och drar en hand över sitt bakåtslickade hår för att bekräfta att ingenting har rubbat den välvårdade frisyren, "men det börjar bli lite tryckt här inne. Alldeles för många armhålor, om ni förstår vad jag menar" skrockar han förnöjd och viftar med ögonbrynen åt en av de senkomna damerna och får ett blygt fnitter tillbaka, mestadels av artighet.  Spelarna har nu lämnat Paris bakom sig. Här kommer en bild av en känd byggnad från en sväng till Paris...

Från Paris till Konstantinopel började Orientexpressen gå 1887 och fick snabbt renommé som en av de lyxigaste och mest åtråvärda resorna att genomföra. Precis i år, 1930, fick Konstantinopel officiellt godkännande för sitt nya namn, Istanbul, men det har inte slagit igenom än. Åtminstone har det inte påverkat reklamaffischerna, som fortfarande skriver Konstantinopel. I själva verket finns det nu tre stycken Orientexpresser, med lite olika linjer och tåglinjen börjar nu bli populär bland förnäma personer, kungligheter, diplomater, affärsmän och borgare.  Det mysterium som ni alla senare kom att kalla "Den Kniviga Historien" började redan i Paris. Ni samlades i utrymmet mellan vagnarna det tog sin början och stod där tvekande. Den som mest kommer till minnes var hon som klev på sist. Hon kisade mot solen med en känsla av ångest lätt molande i magen när hon klev på. Ganska kort och glasögonprydd, iförd en lätt sliten blommig klänning, samlade hon sig och klättrade ivrigt ombor...

Idag kommer straffet! Karma! Igår var det en fantastisk dag. Amanda var och underhöll besökande på sin skola. De hade öppet hus på LBS, vilket jag föreställer mig består av elever som sitter i små klungor, låtsas plugga och fnissar förläget när fler fnissande, förlägna elever, förmodligen nyfikna wanna-bes inför kommande läsår, tassar runt och glosögt stirrar på de äldre, mer förnuftiga fnissande förlägna tonåringarna. Skoj att vara lite av en frontfigur för skolan - roligt att lill-Räkan har hittat rätt. För mycket roligt igår gör ju att jag lider av lite feber och halsont idag. Det kan ju hända att de orelaterade, men det hade inte fallit i linje med min paranoia. Temat för dagen var "Duck á l'orange", en klassisk maträtt som jag aldrig har vågat mig på att fixa till. Det var förmodligen det godaste jag ätit, någonsin, och betyget från både Vendela och Amanda blev 5/5! Rent utsagt, en imponerande kulinarisk erfarenhet! Det här receptet skall sparas till högtider, de...