Vad gör DIG glad?

Att vara ärlig mot sig själv är bland de viktigaste färdigheter man lär sig genom livet, och inte alls så lätt som det låter. Ju mer omgivningen gungar och studsar med stress och hekt, desto viktigare är det att man har en bra livlina. Där handlar det om att verkligen våga vara ärlig och gå emot fördomar. Jag vet att jag har flera stora energidammar som jag kan ösa ur för min egen del. Framförallt har jag av traditionell hävd haft tre stycken verktyg att tillgå.

En av dem är rollspel, som jag vet fortfarande är ett värdeladdat ord på många sätt, vilket är lite konstigt i sig själv. Det får folk att fnysa, skratta lite bakom ryggen på en och drar fram bilder om finniga pojkar som sitter runt ett bord, utnämner sig själva till Grand Master of the Golden Dragons och slår tärningar och fnissar med Coca Cola-fläckiga tänder. Hån och förakt är den reaktion som är vanligast när jag står för att jag är rollspelare. Ändå så används rollspel i räddningsträning, anställningsintervjuer, undervisning, psykologmöten, FNs klimatpanel, ja hela vägen till sängkammaren! Det är ett enormt underhållande, lärorikt och utvecklande verktyg och en underbar förströelse som har skapat en stor del av den underhållning de flesta andra av oss tar del av, i form av filmer och litteratur. Rollspel är ju ingenting annat än att posera frågan "tänk om" och sedan leva ut det scenariot. Det är ett tankeexperiment, en resa i sinnet och en upptäcksfärd där en grupp sitter tillsammans, socialt, lär av varandra och skrattar. Skall man verkligen håna det, eller skall det premieras? Istället för att sitta på sin kammare allena och skriva på Facebook? Eller leva sitt liv klistrad vid mobilen? Jag kommer fortsätta stå rakt och stolt och proklamera att jag är rollspelare! 

Den andra är tv-spel. Jag har precis fått en PS4 hem. Var tvungen att få hit den så jag kunde installera och uppdatera den innan det är dags för mig att ta mig mot Halmstad och Såtenäs. Skall jag sitta allena i höstrusket så vill jag verkligen ha en kamrat med mig. Tv-spel är en annan hobby som ofta får utstå mycket hån, även om det har blivit långt mer socialt gångbart. Det som har stressat mig genom åren med just tv-spel är att jag går någon annans bana och bidrar egentligen ingenting själv. Jag skapar inget unikt som varar. Dessutom har trenden i Tv-spel blivit så sorglig. Spelaren blir allt mer passiv och hjälplös och spelen inriktas allt mer på att ge en upplevelse, istället för en utmaning. Man kan knappt misslyckas längre i spel - dör man så poppar man upp i närheten med allt återställt och motståndarens skada består. Du möter utmaningen hur många gånger som helst. Blir det för svårt så kan du bara sänka svårighetsgraden. Och blir det ännu knepigare så finns hela lösningen på nätet. En rätt ansenlig dos av barns och ungdoms uppfostran idag sker genom spel, oftast omedvetet. Vad lär vi dem med detta? Allt kommer serverat, du behöver inte kämpa, det löser sig oavsett ansträngning? Nej, jag slår ett HÅRT slag för pedagogiska spel! Assassin's Creed är en liten variant av det, faktiskt. Man lär sig samtidigt som man spelar. Men jag skulle yrka på att man kan gå mycket längre. Varför inte sätta press på spelindustrin? Varför inte lära ut saker? Varför inte gå så långt som att lära ut traditionella skolämnen i spel? Om jag inte hade haft ett så bra liv som jag har och insett betydelsen av att ta det lite lugnt med den stressnivå som jag har så hade jag satsat hårt på detta projektet. Som det är nu så ligger det lite på lut. Hittar jag någon dag en bra grupp programmerare och speldesigners så kan jag tänka mig att bidraga med mitt material. 

Den tredje är foto. Här kommer dagens bilder in. Foto är viktigt för mig, har jag kommit att inse, men det tog rätt lång tid innan jag började fundera på varför. Eftersom jag är relativt, för att inte säga extremt introvert, så ger foto mig en chans att umgås under normala premisser. Det är en social aktivitet (oftast) där man har en tydlig struktur för vad som försigår. Som bilderna idag, från min första fotosession med en vilt främmande människa.  Jag tror det var runt 2007 eller 2008 som jag tuffade upp till hufvudstaden och träffade Silvana. Vi möttes på ett kafé, snackade ihop oss, skrev en model release (ett papper där man kommer överens om hur fotona får nyttjas) och sedan drog vi ut på stan och letade möjligheter. Det behöver verkligen inte vara svårare än så. Och det blir knappt roligare. Några skräckbilder blev det (kanske början på min kommande fascination) och några mer traditionella modellbilder i lite gammaldags fransk stil. Det är därför jag idag uppskattar folk som bara vill leka lite foto med mig - det ger en chans att umgås, ha roligt, utvecklas och få till ett möte som inte annars skulle ha hänt! Sedan kvittar resten egentligen. Och ja, för mig har det varit viktigt - jag har kommit att inse skönheten i saker och ting, i människor och ting. När man ser saker genom kameran blir det i fokus (ursäkta ordvitsen) och tydligt och man fokuserar på just dess unika egenskaper, dess specifika vackra detaljer och värden. Det har hjälpt mig väldigt mycket som människa, som tidigare var rätt bitter och fördömande. Och så är det en skapande verksamhet, vilket är skönt. Man lämnar något efter sig och man får en chans att smäcka upp bilderna någonstans och låta andra se dem och säga "oj, vad fina." Japp, det smörjer egot! All skapande verksamhet är inriktad på detta, tror jag. Ja, jag vet, det finns konstnärer som skapar för sig själva, för konsten och så vidare. Det är klart man gör, men någonstans tror jag också det är viktigt att vara stolt över det man har slutfört och skapat! 

Och ja, nu har jag samlat på mig vuxenpoäng och också fått en familj, som har blivit den viktigaste för mig. Jag förstår lockelsen för många att göra det. Risken är störst, så klart, men belöningarna är enorma. För min del så har jag inte haft så lätt för barn, direkt, så att träffa en underbar kvinna med en dotter som redan är förbi barnstadiet och med två underbara goggisar, det är försynen! Att hjälpa varandra, stödja varandra, utmana varandra och bry sig om varandra, det finns ett fantastiskt värde i det. Och svårt som det må vara för mig, att se och vara med och forma när Amanda utvecklas till vuxen är ju helt fantastiskt, så för de med tillräckligt tålamod så förstår jag på många sätt lockelsen att skaffa barn. Jag skulle bara inte stå ut med de första femton åren :P 

Idag skall jag försöka ta tag lite i helgens aktiviteter, tänkte jag. För min egen del behöver jag veta hur jag skall ta mig till mitt nästa boende. På måndag börjar jag i Halmstad. Klockan tio, vet jag. Sedan vet jag faktiskt inget mer. Jag vet inte hur eller var jag skall bo, mitt schema, mitt kursinnehåll eller något sådant alls, så det är ju lite spännande. "Bra för dig" tycker Malin på mitt gamla jobb och tycker att det lättar på mitt kontrollbehov. Må så vara, men jag kan väl få en dag förberedelse eller så? Och så skall vi på bio ikväll och imorgon blir det till att packa inför Amandas flytt på lördag. Japp, äventyret handlar inte bara om mig, utan alla i familjen får sin egen resa av detta. Amanda skall bli inneboende i Nyköping och plugga kvar på gymnasiet här. Vendela kommer få packa huset och kör vidare på sin utbildning med praktik här i Nyköping och den tjejjour hon håller på att starta. Och jag, jag får leva i min resväska på vägen mellan Halmstad, Nyköping och Såtenäs. Om någon på vägen där vill leka foto med mig, eller bara har en kopp kaffe att bjuda på, skicka en tråd vetja?