Stängda portar
För närvarande håller Vendela och jag på att leta nytt boende. Generalläkaren (alltså inte ÖBs personliga hälsokontrollant) har bedömt det som varande otillräcklig bullerisolering på vår lägenhet för att kalla den ett permanent boende. Sålunda måste vi flytta. Alla försök att vädja har visat sig falla på hälleberget. Men vi godkänner det? Men vi behöver inte vara permanenta boende - kan vi inte skriva på säg fem år? Men vi är redan döva och buller påverkar inte oss? Men vi lovar att bo i källaren och bara komma upp efter militär flygövningstid, eftersom vi är vampyrer? Aja, det sket sig. Fortifikationsverket har självsäkert deklarerat att de kommer erbjuda likbördigt boende men det var helt sonika inte hela sanningen. Det likvärdiga boendet hade en trappa till övervåningen som var en stege. Där hade man inte fått upp någon form av möbler som inte går att demontera ner till molekyler, och att ens be en besökande pensionär med höftproblem att kravla upp där, det finns inte på kartan. För att inte påtala att källaren hade jordgolv. Jag vet inte om cirkeln är så sluten att det har börjat bli trendigt igen, men jordgolv... jag vet inte. Det känns så... 70-talets Afrika på något sätt. Åtminstone för min del. Så vi skall flytta. I maj 2016 löper tidsfristen ut och sedan blir vi officiellt squatters.
I varje fall, hur svårt kan det vara? Vi köper ett hus! Jaaaaa! Problemet kommer här med bankernas något generöst tilltagna kreditkalkyler. Vendela håller på att söka jobb, men kommer behöva fast anställning för att kunna tas med som något annat än en belastning (och bankerna verkar räkna med att det enda hon gör är att svänga omkring i pälsar med glittrande smycken och handla handväskor och skor - DÄR kan man prata om gammalmodigt tänkande). Enligt bankernas kalkyler är jag också ensamt ansvarig för Amandas ekonomi och hon verkar köra provsmakningsmenyer på Oaxen återkommande, efter deras tänk. Så efter mycket pennkrafsande och plirande över glasögonkanten så kommer banktjänstepersonen fram till att jag kan låna ca 4,5 miljoner, men bara 2,2 om jag är gift. "Men," säger jag, "Vendela har ju studielån och bidrag så hon belastar ju inte mig på något sätt alls". Det kvittar så klart. På frågan om hur de räknar om vi skiljer oss, köper ett hus och sedan gifter oss igen blev den gode banktjänstepersonen nästan lite irriterad. "Så kan ni väl inte göra!" var frasen, men den verkar inte gälla deras eget agerande.
Det verkar inte vara en gynnsam boendemarknad, heller. Mäklarna dinglar med hutlösa lockpriser, som faktiskt verkar rimliga, men frustrerade, bleka och gamnackade spekulanter vågar sig ut i dagens ljus. Nu vet jag inte om de verkligen har lånelöften, men de kastar ur sig rena rama fantasibuden på husen som VI vill ha! För närvarande är det okänt hur många husvisningar vi har varit på, men vi är i det stadiet att glädjefylld entusiasm övergår till leda. Imorgon har vi en visning på något som närmar sig drömhuset. Det är dyrt redan i utgångsläget, så vi kan i princip bara bjuda acceptpriset. Och vad är oddsen att de där förbenade källarvarelserna inte vågar sig fram för att kräkas ur sig sina fantasibud? Så vi tittar lite på Vara. Vara är rätt fint. Det ligger ett gym tvärs över gatan som verkligen är tjusigt och både Vendela och jag har erbjudits jobb där redan. Ser väldigt positivt ut. Enda nackdelen skulle väl vara att det ligger i Vara. Läget är inte direkt något toppläge heller, men tja... Det tål att tänkas på iallafall. Ser fram mot att ha ett ordentligt kök så man kan underhålla lite gäster - här på flottiljen är det så trångt att det inte ens är roligt att laga mat.
Så håll tummarna för oss på söndag och därefter, gott folk! Det kan bli hus utanför Vänersborg om allt går bra. Med bra kök för att bjuda in lite kulinariskt sällskap (hint, Pamela, hint) och ett spelrum för mig och pojkarna (hint, pojkarna, hint). Grönområden för hundarna. Liten trädgård så vi slipper klippa så mycket gräs. Och förvaringsyta. VILL HAAAAA!
Kommentarer
Skicka en kommentar