Jokers Cave of Games

Att vara ärlig mot sig själv är bland de viktigaste färdigheter man lär sig genom livet, och inte alls så lätt som det låter. Ju mer omgivningen gungar och studsar med stress och hekt, desto viktigare är det att man har en bra livlina. Där handlar det om att verkligen våga vara ärlig och gå emot fördomar. Jag vet att jag har flera stora energidammar som jag kan ösa ur för min egen del. Framförallt har jag av traditionell hävd haft tre stycken verktyg att tillgå. En av dem är rollspel, som jag vet fortfarande är ett värdeladdat ord på många sätt, vilket är lite konstigt i sig själv. Det får folk att fnysa, skratta lite bakom ryggen på en och drar fram bilder om finniga pojkar som sitter runt ett bord, utnämner sig själva till Grand Master of the Golden Dragons och slår tärningar och fnissar med Coca Cola-fläckiga tänder. Hån och förakt är den reaktion som är vanligast när jag står för att jag är rollspelare. Ändå så används rollspel i räddningsträning, anställningsintervjuer, undervi...

Åsa kommer ut ur kupén, lutar sig mot väggen och täcker ansiktet med händerna. Pulsen bankar som en hammare i tinningarna på henne och ansiktet känns kallt och klibbigt som en våt, gammal tidning, bortkastad på en trottoar i regnet. Wien ligger utanför fönstren. Den tolfte stationen. Resan har nått sin halvvägspunkt och tempot skruvas upp. Mysteriet närmar sig sakteligen men säkert sin konklusion, en pendelklocka som drar sig mot att slå timmen och väcker hela huset där du smyger runt i strumplästen. Men värst av allt, det som verkligen får det att bränna i ansiktet, Åsa har fått en fläck på sin kjol. Den är ansenlig och den syns verkligen hela tiden, oavsett hur man försöker gömma den! När hon möter Tano i korridoren så ler hon förläget och försöker dölja fläcken med händerna i en blygsam nigning och hoppas han inte ser. Om hon hade tänkt att berätta om att hon var inne hos Diplomaten eller bara glömde det på grund av sina överväldigande ångestvågor, det förtäljer inte historien....

Skåne. Det var verkligen skönt att vara tillbaka, det måste jag tillägga, även om det landskapet verkligen innehar sina egenheter. Jag kom gående från affären och spekulerade i mina tankar över vart alla ankor hade tagit vägen. Det brukar formligen kräla av stora, feta ankor där mina föräldrar bor. De onkar runt, är rätt aggressiva över lag och kan bajsa mer än vad jag klarar efter en chipskväll. Men ingenting nu, tänkte jag. Är de verkligen flyttfåglar till den grad? De brukar ju hänga kring pensionärerna och har utvecklat någon form av symbios. Störande honk i utbyte mot smulat bröd föreställer jag mig den dealen utgörs av.  Till slut hörde jag ett lugnande honk som upprepades i rogivande pulser. En anka gav mig lugn. Tyvärr var det ingen anka. Till min förskräckelse ser jag två rotunda kvinnor som nalkas. Den ena verkar förklara något för den andra och den andra instämde kontinuerligt på på nasal skånska. "Ja, ja, ja" blev som en ankas honkande. Skåne. Dansa som om in...

Det var nästan tomt i rummet och gaslamporna hade dragits ner till ett minimum. Långa skuggor smekte väggarna och de tungt klädda möblerna. Rummet var sådant att för tillfället lämpade sig det endast att konversera genom viskningar och det var vad paret gjorde. Frustrerad ryckte Fitzgerald åt sig telegrammet som låg på bordet. Var det en ledtråd dold i vinklingar eller var det bara helt värdelös information?  GREVE PATRICK DAVOURIER STOP FRANSK ADEL STOP "Linz." "Förlåt, min kära, vad sade du?" Fitzgerald tittar upp, ryckt från sina funderingar, och lägger tillbaka telegrammet på bordet. Eliza sitter försjunken i sina egna tankar, vid fönstret. "Vi kommer till Linz nu. En stad som är känd för sina tänkare och visionärer." "Verkligen?" "Minst sagt. På torget har de en staty av Johannes Kepler, om du minns honom."  "Ja, Kepler... Planeter och gravitation eller något sådant om jag inte missminner mig." "Pr...

Lilla Miss Sunshine. Det är en fördelaktig kuliss att dölja sig bakom. När tåget närmar sig Salzburg, huvudstaden i den Första Österrikiska Republiken sedan Versaillesavtalet, så lutar sig Sunshine mot väggen i andra klass och knackar på kupédörren. Saltets Borg tornar upp sig i bakgrunden som en intresserad domare som lutar sig in över tåget. En melodisk röst bjuder henne att komma in, vilket hon gör.  Baronessan verkar fatta tycke för Miss Sunshine och hennes komplicerade struktur. En nätt liten dam med mjukt skal och en stenhård kärna, kanske inte så olikt adelsdamen själv? Med en sherry i kristallglas från Baronessans privata förråd så kommer Sunshine, efter artighetsfrasen, till saken.  "Jag håller på att utreda händelserna kring den ödesdigra natten. Säg mig, Baronessa, skulle ni möjligen kunna berätta för mig vad som skedde?" "Ja, alltså, jag satt till höger om offret vid bordets kortsida. När vi åkte in i tunneln gick någon förbi, bakom mig." "Vet n...

Livet är verkligen ett fullkomligt mysterium. Tanken slår mig ibland, när jag vaknar. Som idag. Av någon fullkomligt outgrundlig anledning så vaknar jag med vad som ser ut som två halva ägg som ögon. Fullkomligt uppsvullen! Faktiskt - jag ser ut som Arnold i Total Recall, när han håller på att "anpassa" sig till Mars tunnare atmosfär, dvs kvävas till döds i nära vakuum. Jag hade platsat lätt bland grabbarna som tog examen igår på EPN. Grattis, för övrigt, till den kinesiska delegationen. Miljön på EPN är verkligen rätt säregen. Tidigare brottades vi med faktumet att elever kom från Norge, Danmark och Sverige och de kulturella och språkliga problem som uppstod. Jag minns en mängd roliga incidenter. En av de första var så klart när våra nordliga grannar skulle lära sig att uppskatta den svenska termen "fika". Det tog inte direkt jättelång tid förrän de lärde sig uppskatta det finstilta på sitt eget sätt. Norrmännen (inte helt rättvisande med tanke på Eileen) tenderade...

 När man allra minst anar det så lurar saker runt hörnet. Jag blickar tillbaka och minns med förtjusning vilka härliga minnen och erfarenheter jag har tillskansat mig genom min tid i LFV. Det som ligger längre tillbaka tenderar att försvinna lite ur fokus, även om jag relativt enkelt kan påstå att mitt liv inte direkt var stillasittande då. LFV-resan började med EPN-tiden som jag tänker tillbaka på med stor förtjusning, speciellt nu när jag är tillbaka till skolan. Det är samma som nöjet att prata med Amanda och återuppleva sin egen barndom lite grann. Minnena triggas och återuppväcks. EPN var mycket stress, men precis som en militär specialtrupp eller folk i krissituation så driver stressen folk tillsammans, svetsar ihop gruppen. Man gjorde vänner för livet, som man numera har på Facebook och aldrig hör av. Bilderna här i detta inlägg kommer från Kiruna. Det var från ett besök av en Airbus 400M prototyp. Ni måste hålla med om att den är HUR läcker som helst! Tiden i Kiruna v...

Charles Gatorna, eller "Mad Dog" som han kallas i det stora äpplet, knackar på det ådriga träet och mottar ett väl inövat, lagom kyligt "kom in" som svar.  "Ma'am?" Hon tittar upp, noterar hans kislade stenartade utseende som knappt täcks av den ljusgrå kostymen, med ett ansikte som halvt döljs i skugga av hatten. Man kunde förvänta sig ödmjukhet, ursäktande attityd eller en viss försiktighet under omständigheterna, men inte från Mad Dog. "Vad hände, ma'am?" En kort sekund väljer Skådespelerskan vilken attityd hon skall ha, men det går plötsligt och direkt faller hon in i stämning. "En sådan uppståndelse!" Hon kastar upprört händerna i luften. "Förra gången jag åkte med Orientexpressen var det mycket lugnare och mer angenämt!" "Jaja, nu är det inte det jag fokuserar på. Vad hände i salongen?" Hon stirrar på den galna hunden och det abrupta avbrottet för att markera missnöje innan hon fortsätter. "Vi ...

Ett litet foto från Elixir-fotograferingen som du kan hitta på min Flickr-sida. Det är vad jag jobbar med om kvällarna nu i Skåne. Behöver få klart redigeringen här från Elixir och Sunlight och sedan får jag börja leka igen. Så var Martin tillbaka där allting började, på flygledarskolan Entry Point North. Tacksamt nog var det en lättare dag idag med bara fyra simulatorpass. Det är tungt nog, kan jag säga och jag antar att det minst sagt kan sägas detsamma för studenterna som kämpar och sliter. Men tusan så roligt det är att få förmånen att hjälpa dem lite på deras väg och se hur de utvecklas, hur bitarna faller på plats. Inom väldigt kort kommer jag själv sitta som elev igen, i Halmstad, på andra sidan skynket. På kvällarna tar jag det lugnt med mina föräldrar i Lomma och här står verkligen tiden still. Det är som att återvända till tonåren. Mojjan fixar och donar i köket medan jag sitter och bloggar och maten kommer serverad på bordet. Hon till och med fixar en liten matlåda som ...

Idag är det dags. Idag kommer den första av flyttarna. Jag vet inte ens hur många det blir, eller när. Det är lite slumpmässigt och flexibelt leverne just nu, något som är väldigt olikt mig, men det är säkerligen nyttigt bara av just den aspekten. Idag drar vi första släpturen till Såtenäs och i ärlighetens namn vet jag inte ens om vi kommer in på basen. Jag har försökt ansöka om passerkort på fyra ställen, men än så länge ingen tur. För säkerhets skull så har dessutom bett min nya chef att anmäla oss som gäster (till vårt eget hem) men ja, det finns väl inga garantier. Lite av charmen, kan jag allt tycka :P  Grävde fram den här gamla bilder ur erfarenhetsgalleriet, och den talar väldigt väl för vad som kan hända när man skall fota. Jag såg två levande skyltdockor i ett "live window" i Edinburgh. Rolig grej, tänkte jag och plockade upp kameran. Vips dyker det upp en dam i klänning och skall posera framför med ett strålande leende. Rolig grej, tänker jag, men innan jag h...